Jag känner mig stolt

Var alldeles nyss inne på valmyndighetens sida. Där kan jag läsa "invalda ledamöter till riksdagen". Jag är en utav dem. Ska inte sticka under stol med att jag känner mig stolt. Nu gäller det att leva upp till det förtroendet. I Vetlanda får jag många klappar på axeln och massor av lycka till, både från väntat och oväntat håll. Det känns skönt att ha det stödet i ryggen när jag äntrar min plats i riksdagen.

Nu börjar det verkliga arbetet

Vilken valkväll! tillsammans med mor och dotter åtnjöt vi varma, nyfiskade kräftor från stugsejouren som Jessika och jag hann med. Desserten blev mer än god, ett fantastiskt valresultat som jag så gärna hade önskat men inte riktigt vågat hoppas på.
Telefon, sms och mailservrar har gått varma sedan dess. Inte minst alla glada tillrop som man möts av. En underbar känsla att få känna sig som vinnare, att ha gått i mål, att många med mig känner att det lyckades!

Efter det att radio Jönköping ringt upp tidigt på morgonen kunde jag riktigt förstå vad som hade hänt. (För vissa går det lite långsamt). Trots en enorm glädje har jag dock en sorg som slog hårt i morse. Det var insikten om att den personen som hade varit allra gladast idag inte är med mig längre. Min största supporter, min målvakt, min pappa. Jag hoppas vid gudarna att han är med även fast jag inte kan krama honom, hans närvaro är ändå stark.

Hur jag ska tacka all människor som hjälpt till under resans gång vet jag inte hur jag ska lösa. Varför inte börja här och nu och tacka alla Er som följt och stöttat mig under resans gång. Stort tack! Nu börjar det verkliga arbetet. Jag hoppas ni är med då oxå!