I veckan var jag och besökte Långanäs skola. En skola som är till för de barn som haft det svårt redan från början. Barnen här är mellan 13-20 år. Innan man har placerats här finns oftast ett otal familjeplaceringar och andra typer av hem. Killarna har ofta en bakgrund med olika typer av brottshandlingar, både med droger och våld. Tjejerna är inte sällan i stor utsträckning själva offer och har varit utsatta på olika sätt. Att ta livet av sig eller skada sig själv är ett vanligt sätt att hantera sin situation.
Långanäs kan sägas vara av en sista utpost. Inget annat har gått att göra. familjehemmen har brakat samman och orken har trytit. Dessa tjejer och killar har gärna sönder saker och ting och har svårt att kommunicera på annat sätt än att skrika och använda ord som inte våra barns öron bör nås av.
Vad dessa barn inte heller har är en familj. Här finns ingen mamma och pappa att få hjälp och stöd av. Inga föräldrar som ser till att mina tänder är iordning eller att jag kan läsa vad som står på tavlan, än mindre bli skjutsad till aktiviteter. Inga föräldrar som ser till att jag kommer till skolan. Framför allt inga föräldrar som för dessa, många gånger bortglömda barns, talan.
Hur jag ska föra den talan vet jag inte än, men att jag och många med mig måste göra det, är fullständigt solklart
