Vad hade hänt om det var din dotter?

Idag mötte jag några representanter ifrån eskortbranschen. Kvinnor som är vältaliga, reflekterande och många erfarenheter som många av oss inte har. Vad som diskuterades vill jag inte här uttala mig om men något som fick mig att reagera på var den attityd som många av dessa kvinnor möts av. Inte bara av vanliga människor utan oxå myndigheter, sjukvård och rättsväsendet.
En av kvinnorna berättade att hon under lång tid velat ta sig ur det livet hon levde men möttes av kalla handen av socialtjänsten. Lite av "du får skylla dig själv mentaliteten", eller du får först visa att du kan hålla dig borta från din verksamhet innan du får hjälp eller varför inte från läkarens sida att sjukskriva sig går inte då du håller på med det du gör. Jag ställer mig frågan om det är så illa ställt? Framför sig har man en kvinna som vill byta livsstil. Själv tagit sig upp i myndigheternas korridorer och ber om hjälp och bemöts på ett sådant sätt. Det är för mig ofattbart. Har vi inte kommit längre år 2008? Vad hade hänt om det var din dotter som stod där?

Ojämställt på våra anstalter

Länge sedan det skrevs några rader men nu kom lusten tillbaka. Om det beror på besöket på Anstalten på Färingsö eller den härliga vistelsen på vallen uppe i Jämtlandsfjällen vet jag inte.

Efter besöket på Färingsö, en behandlingsanstalt för kvinnor, jag dock inte annat än konstatera att min dotter har en fantastisk uppväxt, trots hennes mamma. Det är väl först nu jag själv förstår hur prioriterad man verkligen är och alltid har varit.

Tjejerna vi träffade här har levt ett tufft liv under många många år. Och nästan alla är själva offer för otäcka brott. Inte minst under barn- och ungdomsåren. Jag blir inte mindre övertygad om hur viktigt det är med att kunna möta våra unga människor som blir utsatta för brott. Dagens brottsoffer, morgondagens gärningsmän, är Färingsö anstalten ett klart bevis på.

Något annat som är helt klart är att kriminalvården inte är jämställt på det viset att vården, behandlingen, kläder och rutiner är anpassade efter män. Javisst är det endast ca 5 % av de intagna i vårt land som är kvinnor men jag tycker vi borde kommit längre år 2008. En åsikt som kommit upp samtliga gånger jag besökt anstalter för kvinnor är den upplevda orättvisan beträffande kollektiv bestraffning. När det sker spektakulära rymningar, masstrejker på de stora manliga anstalter bestraffas oxå de kvinnliga. Trots att det ryms inte från kvinnliga anstalter, man strejkar inte och följer de regler och förordningar som finns, ändå blir man bestraffad. Varför vet inte jag men jag ska ta reda på det.