Kommer jag försent till Stigbyskolan

I veckan besökte jag och partikollega till mig Stigbyskolan på Visingsö. En ö som de flesta av oss innebär att för en dag få njuta av en vidunderlig natur, ett härligt Vättern och massor av smultronställen. De jag mötte denna dag hade inte valt att åka till Visingsö frivilligt, än mindre Stigbyskolan. De flesta av killarna där är tvångsomhändertagna i ett LVU, och någon enstaka på ett LSU.

Vi möttes av skolans ansvarige, redan i bilfärden upp kunde jag konstatera att här var en person som mycket starkt engagerade sig i sina elever. Vid ankomsten till skolan fanns inga stängsel men väl en bra miljö.

DAgen var mycket givande och jag fick en bra inblick hur man arbetar, vad som föranlett att killarna till slut hamnade på Stigbyskolan. Killar som i mer eller mindre hela sin uppväxt inte haft en vettig relation till någon vuxen. Många i en missbrukar- eller kriminell miljö. Lägg därtill någon diagnos av en bokstavskombination så är det inte svårt att förstå varför det blivit som det blivit.

Skolan var dock mycket tydlig med att skylla allt på någon annan var inte en väg in i vuxenlivet. För att klara ett vuxenliv krävs det att du klarar av att ta det egna ansvaret. Vägen dit kan vara lång men nödvändig.

En reflektion jag hade på vägen hem var att det flesta av dessa hade många fosterhemsplaceringar. Placeringar som gått åt skogen gång efter gång, misslyckanden gång efter gång, utstraffning gång efter gång. Kan det vara så att trots goda ambitioner hos fosterfamiljerna finns inte tillräcklig kompetens för att faktiskt möta alla dessa behov som dessa killar har. Kärlek, mat på bordet och rena kläder räcker helt enkelt inte. Kan det vara så att det bästa för dessa killar hade varit om det kommit tidigare till Stigbyskolan så misslyckanden kunde ha minimerats, att man fått proffessionell hjälp tidigare, att ryggsäcken hade varit något lättare att bära?
Devisen släpp fångarna loss på 70-talet bör enligt min åsikt revideras. Det kan inte vara för våra ungdomars bästa att upprepade gånger få misslyckas. Tidigare insatser skulle kunna leda till tidigare framgångar. Det är vi skyldiga dessa killar!

Hälsans Hus - ett tecken på Åseda anda

Ibland blir man förundrad. Att det som inte är möjligt faktiskt är möjligt. Hälsans Hus i Åseda är ett praktexempel. Mitt i Åseda, en ort med ca 3000 invånare har lyckats med något som inte borde vara möjligt. Att få till ett Hälsans Hus med bassäng, massage, massor av träningspass, tacokvällar, mötesplats, vård i både landstingsregi och privat, gym. Listan kan göras lång. Allt på grund av ett starkt engagemang av ett driftigt lokalt näringsliv och en driftig chef Iris Wirebrand. En tjej som jag känt sen länge. En tjej som arbetat 28 år i kommunal verksamhet i Vetlanda. En tjej som lärde min dotter att simma.

Kanske var den största behållningen att träffa Iris igen. Hennes engagemang, driftighet och önskan om att ständigt pröva nya ideer gjorde mig så glad! Iris var sig lik i mångt och mycket men var som var nytt var att hon hade fått möjlighet att verkligen få testa och genomföra spännande ideer hon närt under sin tid som anställd inom kommunen. Tänk så mycket som kunde utvecklas om fler än min goda vän Iris