Dagen innan Kristi himmelfärdsdagshelgen var det debatt om våldsbrott och brottsoffer. Politiska frågor som är oerhört viktiga, inte minst för dem som utsätts för brott. De flesta av oss känner antingen till någon som blivit utsatt för brott eller har vi själva blivit utsatta för brott. I Torsdags var det huvudfokus på kvinnor och barn som utsätts för brott av någon som står dem nära, dvs en pappa, sambo eller make.
Till min förvåning la vänsterpartiet krut på att vilja lägga pengar på att ytterligare utreda hur mycket denna misshandel kostade. Socialstyrelsen gjorde förra året en utredning där man uppskattade kostnaderna mellan 2,7 och 3,3 , miljarder kronor. För mig är inte det viktigaste att få reda på en prislapp, det viktigaste måste väl vara att kvinnor och barn som utsätt för dessa vidriga handlingar får hjälp och kan känna sig säkra i sin vardag. Skulle jag vara den utsatta skulle jag bli riktigt arg! Att lägga pengar på utredning när behovet av stöd och hjälp är så stort i vardagen. Betala räkningar, kunna leva ett liv värt namnet måste vara prioriterat.
Varför vänstern ville detta hade jag lite svårt att förstå men jag tror det gick ut på att med en prislapp skulle det lättare för att få gehör i dessa frågor. för min del är det betydligt viktigare att berätta om de som blivit utsatta. Det är så lätt för oss att gömma oss bakom statistik och siffror. Offren blir anonyma och glöms bort. offer som har tusen ansikten, tusen namn, bor i hela vårt land med olika bakgrund. Att berätta deras livshistoria och aldrig glömma den, det är då vi verkligen förstår vad det handlar om. Det är först då vi kan se till att man inte utsätts för brott igen, det är först då det finns hopp, det är när både hjärna och hjärta får styra som vi kan förändra. jag lovar, jag kommer aldrig glömma
