Timmen är sen, nyss hemkommen från Umeå denna fredagkväll. Egentligen borde jag varit hemma och tittat på Världens barn galan med dottern, eller deltagit i manifestationen mot våld i stockholm men valet föll på Umeå.
Programmet som brottsoffermyndigheten i Umeå "was an offer you can´t refuse". temat för dagen var "våldets offer, vems ansvar?"
Dagen var späckad med allt från tandläkarnas roll, kroppspolitik till konkreta insatser som görs runt om i vårt land för att stärka och bemöta människor som blivit utsatta för både små och stora kränkningar.
Delar har jag hört förut men de tåls att höras om och om igen. Berättelser från det verkliga livet som talar om brottsoffer som säger; "Jag är inte det jag varit med om", "Det har inte hänt mig", "Jag ska döda den djäveln", och den ständiga frågan; "Varför just jag? vad gjorde jag för fel?".
Ann Hellströmmer, känd för de flesta som en eldsjäl och vid det här laget en ikon för både unga gärningsmän och unga brottsoffer, gör som vanligt en fantastisk insats på scen, men framför allt ständigt sätter denna fråga i fokus. Oavsett om det skett tragiska händelser i både Rödby och på Kungsholmen.
Trots hennes kritik om att när akuta händelser sker så kommer frågan upp i varenda TV-soffa så kan jag inte annat än konstatera att det har skett en klar förändring i frågan. Vänstersympatisörer hade inte för så lång tid sedan ett ständigt fokus på gärningsmannen och alla tragiska förklaringar varför han begått dessa kränkande brott. Idag kan jag med glädje se att pendeln har svängt, idag har tack vare ett idogt arbete från den borgerliga sidan, under långt tid, burit frukt, idag står brottsoffret i centrum. Mycket arbete kvarstår dock och vad det gäller unga brottsoffer och unga gärningsmän är alla förlorare, vi måste med gemensamma krafter arbeta vidare så att de mänskliga förlusterna minskas, oavsett om du är gärningsman eller brottsoffer.
