intensiva debatter ger kunskap och nya insikter

Idag, söndagkväll på väg hem sitter jag på tåget tillsammans med min vän och riksdagskollega Katarina. Båda är vi ganska trötta men oerhört glada och stolta för att ha den statsminister vi har, det partiet vi företräder och den stämning som finns.

Fyra dagar av långa och intressanta debatter har det varit. En del debatter hetare än andra men alla viktiga på sitt sätt. Vad jag dock kan konstatera att debatttonen är bra och det finns respekt för andras åsikter. Om vi vore helt överens vore det förfärligt, inte minst om du vill tillhöra ett parti som insett att världen förändras och så måste oxå politiken.

för min egen del kan jag bara erkänna att oxå jag och mina åsikter förändras. Nya erfarenheter, nya kunskaper och många möten med andra människors och dess idéer leder till detta. Ibland kan jag vara lite avundsjuk på de yngre som så bergfast vet hur världen ser ut och hur den ska styras, rent och enkelt, svart eller vitt. för min egen del blir det oftast en balansräkning mellan positivt och negativt.

Under dessa dagar stöts åsikter mot varandra och på så sätt hittar vi en gemensam väg att möta framtiden på. En framtid som där våra vardagsproblem ska lösas, hur våra barn får en bra start i livet, hur elever får goda kunskaper, hur vi brott kan förebyggas och klaras upp. Listan kan göras oändlig. Framför allt handlar det om attityder och förhållningssätt som är nog så viktiga när vi kommer tillbaka till den lagstiftande kammaren och har med oss våra värderingar inför beslut om nya lösningar som på ett bättre sätt än gårdagens ska kunna möta människors problem.

Vårt handlingsprogram är nu lagt för de närmaste fyra åren, vilka frågor, problem som vi står inför om fyra år vet inte jag idag. Helt säkert har både världen och jag förändrats. Det är det somär så utmanande att inget är konstant och vad morgondagen har att ge vet vi inte idag.

Gripandet av Nylander mer än besvärande för Frankrike

Gripandet av spelbolagets Unibets vd Petter Nylander är absolut vidrigt. Med hjälp av den Europeiska arresteringsordern kunde poliser gripa honom på Amsterdams flygplats. En arresteringsorder som är till för att gripa terrormisstänkta och andra mycket grova brott. Petter Nylander och hans företag följer den lag som är fastställd av EU-rätten. Att Frankrike ännu inte följer denna lag torde vara deras problem, och kanske snart oxå Sveriges.För mig är det självklart att EU-kommissionen drar Frankrike inför EU-domstolen, och det snabbt. Även Frankrike måste följa lagen, även om man inte gillar den.

Gripandet av Nylander mer än besvärande för Frankrike

Gripandet av spelbolagets Unibets vd Petter Nylander är absolut vidrigt. Med hjälp av den Europeiska arresteringsordern kunde poliser gripa honom på Amsterdams flygplats. En arresteringsorder som är till för att gripa terrormisstänkta och andra mycket grova brott. Petter Nylander och hans företag följer den lag som är fastställd av EU-rätten. Att Frankrike ännu inte följer denna lag torde vara deras problem, och kanske snart oxå Sveriges.För mig är det självklart att EU-kommissionen drar Frankrike inför EU-domstolen, och det snabbt. Även Frankrike måste följa lagen, även om man inte gillar den.

Brottsiffret i centrum

Timmen är sen, nyss hemkommen från Umeå denna fredagkväll. Egentligen borde jag varit hemma och tittat på Världens barn galan med dottern, eller deltagit i manifestationen mot våld i stockholm men valet föll på Umeå.
Programmet som brottsoffermyndigheten i Umeå "was an offer you can´t refuse". temat för dagen var "våldets offer, vems ansvar?"

Dagen var späckad med allt från tandläkarnas roll, kroppspolitik till konkreta insatser som görs runt om i vårt land för att stärka och bemöta människor som blivit utsatta för både små och stora kränkningar.

Delar har jag hört förut men de tåls att höras om och om igen. Berättelser från det verkliga livet som talar om brottsoffer som säger; "Jag är inte det jag varit med om", "Det har inte hänt mig", "Jag ska döda den djäveln", och den ständiga frågan; "Varför just jag? vad gjorde jag för fel?".

Ann Hellströmmer, känd för de flesta som en eldsjäl och vid det här laget en ikon för både unga gärningsmän och unga brottsoffer, gör som vanligt en fantastisk insats på scen, men framför allt ständigt sätter denna fråga i fokus. Oavsett om det skett tragiska händelser i både Rödby och på Kungsholmen.

Trots hennes kritik om att när akuta händelser sker så kommer frågan upp i varenda TV-soffa så kan jag inte annat än konstatera att det har skett en klar förändring i frågan. Vänstersympatisörer hade inte för så lång tid sedan ett ständigt fokus på gärningsmannen och alla tragiska förklaringar varför han begått dessa kränkande brott. Idag kan jag med glädje se att pendeln har svängt, idag har tack vare ett idogt arbete från den borgerliga sidan, under långt tid, burit frukt, idag står brottsoffret i centrum. Mycket arbete kvarstår dock och vad det gäller unga brottsoffer och unga gärningsmän är alla förlorare, vi måste med gemensamma krafter arbeta vidare så att de mänskliga förlusterna minskas, oavsett om du är gärningsman eller brottsoffer.

Sveriges utanförskap kontra Kanadas innanförskap

idag var jag på ett spännande seminarium som anordnades av den svensk-kanadensiska föreningen i riksdagen. I panelen av bla den kanadensiska ambassadören i London, vår egen immigrationsminister Tobias Billström och en representant från LO. Dagens ämne var integration. Lyssnar man på hur och varför man lyckats så väl med integrationen i Kanada så drar jag återigen slutsatsen att det handlar om attityd. Man välkomnar nya människor till sitt land av den anledningen att man ser så stora fördelar. Ökad mångfald, nya friska ideer och bra arbetskraft. Varför gör vi inte det i Sverige?


I Sverige och även i övriga Europa har vi äntligen kommit till den slutsatsen att vi måste få hit ny arbetskraft, inte bara för att företagen skriker efter arbetskraft men också för att klara av att ta hand om en allt mer åldrande befolkning. Min förhoppning är att Tobias Billströms kommande förslag beträffande arbetsvisum kommer att mottas med öppna armar. Inte bara för att vi får tillskott i arbetsleden utan också att vi ser att vi blir berikade med nya kulturer, nya ideer och en ökad mångfald.


När mina föräldrar på 50-talet flyttade till USA för att börja deras första jobb efter utbildningen tog det inte mer än 24 timmar förrän hela området hade kommit förbi med en flyttkorg, presenterat sig själva och välkomnat dem till deras bostadsområde. Min förhoppning är att vi i våra svenska bostadområden följer detta välkomnande och inkluderande sätt.

Ps Ambassadörens bar Bob Orr, dock ej den legendariska hockeyspelaren

Fler old-boys and girls på Vetlanda Golfbana

Förra veckan var det riksdagsmästerskapen i Golf. Den avgjordes ute på Sollentuna golfbana. Vill inte skryta men det gick riktigt bra och jag kan verkligen rekommendera banan. Idag besökte jag min egen hemmabana, Vetlanda, som jag tyvärr inte kunna besöka så ofta på sista tiden, men det är också en underbar bana! så här på en tisdagmorgon kryllar det av våra seniorer som har en fast tid varje tisdag. Ålder är 60 och mycket uppåt, med betoning på uppåt. Här är man ute i flera timmar, går, slår och pratar. jag tänker i mitt stilla sinne hur mycket pengar de sparar åt välfärdsstaten genom egen motion och frisk luft istället för stillasittande och ett medicinskåp fullt med pillerburkar.

Dagens ärende på golfbanan var att möta press och golfförening för att diskutera en motion jag skrivit beträffande golfen som friskvård. Det ses inte som detta och det gör mig lite ilsk. förr sågs den som överklasssport, vilket den säkert oxå var, men nu på 2000-talet är detta defintivt inte längre en sanning. Med över 600 000 aktiva, pay and playbanor och utrustning i varenda Stadiumbutik har förutsättningarna förändrats drastiskt. golfen är dessutom en sport som utövas av riktigt små och långt upp i åldrarna, dessutom på lika villkor. Detta gör att dotter, jag själv och mormor kan få några härliga timmar tillsammans. Jag hoppas innerligt att vår nya alliansregering slutar att hänvisa till gamla fördomar och låter golfen likställas med andra sporter. kanske kan det bli än fler "old-boys" på vetlandabanan som förlänger ett gott liv med många år

En euroforisk tanke

Sitter nu på tåget hem efter ännu en riksdagsvecka. Det är lördagmorgon, något senare än vanligt. Detta då jag bara kände mig tvungen att stanna kvar och för att deltaga i manifestationen för Burmas folk som skedde på Medborgarplatsen i Stockholm igår. Oavsett partifärg, ålder eller kön samlades vi alla för att ge vårt stöd. Om det hjälper eller inte vet jag inte men det kändes bra att göra något. När jag kom hem senare på kvällen kunde jag också se att flera manifestationer hade skett, också på skolor.
Jag såg framför mig en vision om att resten av världen gjorde likadant, inklusive Kina. Vilken euforisk tanke där hela världen står upp mot en militärregim och för ett sedan länge förttryckt folk. Då skulle inga vapen i hela världen kunna stå emot!

fler i arbete och flera vägar tillbaka.

Mycket diskussioner har det varit runt den nya budgeteten som presenterades förra veckan. ord som brutalt, kvinnofientligt, orättvist osv. Däremot har jag inte sett vad man själv tycker.
När jag läser budgeten är den glasklar, det handlar om fler i arbete och flera vägar tillbaka.
jag kan med stolthet att sedan juli 2006 är det 400 personer som varje dag har lämnat ett utanförskap och har istället ett jobb att gå till, en arbetsgemenskap att känna trygghet i, en lön att leva på och en framtid att se fram emot. Vad är orättsvist med det?

vår uppgift är att ge dem en röst som inte har några ombudsmän, de som inte har några PR-konsulter, få sin röst hörd. Är det brutalt?

Vi ska riva trösklar och bredda vägar tillbaka till en arbetsmarknad. Utnyttja den goda tiden så att fler kommer tillbaka och att tågen stannar på perrongen där alltför många människor har sett tågen susa förbi. Är det kvinnofientligt?

Svaren på alla dessa frågor är naturligtvis nej.

Äntligen en egen budget

Äntligen fick vi i alliansen presentera en alldeles egen budget. Det kändes oerhört skönt. Att vi i alliansregeringen genomför det vi sagt att vi ska göra verkar dock på något sätt uppröra oppositionen, kanske är det något man inte riktigt är van vid. Ser man på reaktionerna från denna sida så är de starka men vad som är mest skrämmande är väl att man står svaret skyldigt när journalisterna frågar vilken alternativ budget man själv har tänkt att lägga. Lyssnar man på den förra detta finansministern kommer ett svar och lyssnar man på partiledaren kommer ett annat. jag kan inte annat än att dra slutsatsen att man helt enkelt inte vet. Det till och med är så att de åtgärder som vi gör nu är något man vet är det enda rätta men inte vågat genomföra.

Det pratas om återställa rättvisan. Min fråga blir är det rättvist att över en miljon människor inte arbetar eller arbetar mindre än vad man önskar? Är det rättvist att våra barn inte får den hjälp man behöver för att tidigt lära sig läsa och skriva? Är det rättvist att inte alla kan känna en trygghet i vardagen? jag ska inte fortsätta men listan kunde ha gjorts lång!

Som bilden ovan visar så var vi både stolta och glada när vi kunde presentera budgeten. Dessutom är vi gärna med på samma bild, inte ens det klarar det röda och gröna

Idag hade jag besök av Vetlandaposten. En tidning som jag har en mycket bra relation till och är en typisk lokaltidning. Att arbeta på VP innebär ett brett arbetsfält, allt från Ostkaka till fallet Louise. Anledningen till besöket var dels en resumè av riksdagsåret men oxå förhållandet till den kommunala politiken. Frågan var given, kommer du lämna kommunfullmäktige nu då du inte kan vara med på dess sammanträden?

Svaret måste tyvärr bli att så småningom är detta en nödvändighet. Men det tar emot. Jag tycker så mycket om mitt riksdagsuppdrag men är det något jag saknar är det de direkta reaktionerna från medborgarna som du får när kommunala beslut är på väg att tas. Att få både ris och ros under processens gång, att från medborgare ta emot åsikter som gör att du modifierar och förbättrar det ursprungliga förslaget, att din ståndpunkt nagelfars i minsta detalj. Håller inte dina argument så får du börja om från början, eller åtminstone tänka om.

Mål ska sättas, det gillar jag. Kanske ska ett mål bli att även de beslut som tas i riksdagen ska åtnjuta samma möjlighet till reaktion och direktkontakt som de kommunala besluten gör. Det är en utmaning!

En glad midsommar till Er alla

genom ett regnigt Sverige går nu resan hem till Småland. Enligt väderprognosen blir det en blöt midsommar. Men vad gör det när man är i goda vänners lag.

Igår togs de sista besluten i riksdagen innan sommaruppehåll. Allt från tilläggsbudgetar till betänkanden från konstitutionsutskottets beträffande statsråds hantering av Tsunamin och aktieinnehav.

Det beslutades ocskå att bordlägga beslutet om att tillåta FRA att signalspana även i etern. Ett beslut som gör att vi inte kan säkerställa våra mäns och kvinnors säkerhet när de tjänstgör i krighärjade områden. Uppdrag som kräver information inte bara från andra nationer utan också vårt eget lands information. Ibland kan jag starkt ifrågasätta hur viktigt det är med min egen rädsla av att bli avlyssnad i förhållande till den rädslan som dessa män och kvinnor måste känna när man dagligdags riskerar sina liv.

Några var de ledamöter som hade en tuff minut vid voteringarna igår. Inte minst alla de som har sina väljare i kranskommunerna till Stockholm. Det togs nämligen beslut om att återinföra trängselskatten. Ett problem som inte berör Vetlandaborna i någon större mån. En tröst kan dock vara att pengarna ska gå tillbaka till att förbättra infrastrukturen till och från stockholm, något som är mer än nödvändigt.

Imorgon blir det inget bloggande. Då ägnas dagen till att klä midsommarstång och duka upp bord. Det ska bli härligt. Med dessa ord vill jag önska Er alla en riktigt härlig midsommar

Daglig verksamhet kan aldrig bli bättre än arbetsgemenskap

Roligt nog är det många skolklasser som väljer att besöka oss i riksdagen. Extra roligt var det när en klass från Vetlandas Särgymnasium var på besök. En klass där man verkligen kan prata om mångfald. Vad som definitivt inte skiljer dem åt är deras positiva livssyn och optimism, spontanitet och livsglädje.

De flesta av dem kommer att gå 4 år på gymnasiet. Vad som sedan händer är svårt att sia om. De flesta av dem skulle kunna göra något, bara man hittar rätt plats. Träffade en företagare som för två år sedan hade anställt från just särgymnaiset. Han sa att det finns ingen medarabetare som just denna, som spred så mycket glädje och var så lojal. Till och med på julafton ville han in.

Arbetsuppgifterna får inte vara för avancerade och de ska se ganska så likadana ut varje dag. Det är här problemet uppstår. Allt mer automatiseras och ofta hör vi att vissa uppgifter är inte riktiga jobb. Det ska ingen behöva göra. Då tänker jag i mitt stilla sinne, om dessa uppgifter är det de här unga människorna klarar av att faktiskt göra, är det då så fel att ta bort dem? Är det inte viktigare att det även på 2000-talet finns uppgifter så att alla kan finna just sin plats? Att alla kan inkluderas, vara efterfrågade och behövda? För mig är detta självklart. Alternativet "Daglig verksamhet" kan aldrig likställas med ett riktigt jobb!

vem för dessa barns talan?

I veckan var jag och besökte Långanäs skola. En skola som är till för de barn som haft det svårt redan från början. Barnen här är mellan 13-20 år. Innan man har placerats här finns oftast ett otal familjeplaceringar och andra typer av hem. Killarna har ofta en bakgrund med olika typer av brottshandlingar, både med droger och våld. Tjejerna är inte sällan i stor utsträckning själva offer och har varit utsatta på olika sätt. Att ta livet av sig eller skada sig själv är ett vanligt sätt att hantera sin situation.

Långanäs kan sägas vara av en sista utpost. Inget annat har gått att göra. familjehemmen har brakat samman och orken har trytit. Dessa tjejer och killar har gärna sönder saker och ting och har svårt att kommunicera på annat sätt än att skrika och använda ord som inte våra barns öron bör nås av.

Vad dessa barn inte heller har är en familj. Här finns ingen mamma och pappa att få hjälp och stöd av. Inga föräldrar som ser till att mina tänder är iordning eller att jag kan läsa vad som står på tavlan, än mindre bli skjutsad till aktiviteter. Inga föräldrar som ser till att jag kommer till skolan. Framför allt inga föräldrar som för dessa, många gånger bortglömda barns, talan.

Hur jag ska föra den talan vet jag inte än, men att jag och många med mig måste göra det, är fullständigt solklart

Fler kvinnor som både orkar och vågar

Idag är jag extra lycklig. Debatten om de sk hushållsnära tjänsterna är snart över och klockan 16 00 kommer riksdagen ta beslutet om att de som önskar har möjlighet att få hjälp i hemmet till en rimlig penning. Samtidigt som svarta tjänster blir vita och de arbeten som redan idag sker blir lagliga och därför blir underlag för framtida pensioner och andra säkerheter.

Med detta beslut finns det bara vinnare. Inte minst för oss kvinnor som i allt för stor utsträckning antingen är dubbelarbetande eller tvingas jobba inom en svart sektor. Det är inte bara våra egna hem utan ganska ofta också våra föräldrars hem som vi vill hjälpa till med. Det vardagspusslet går inte ofta ihop, inte minst då vi många gånger lever långt ifrån varandra. Sköta min mammas städning på distans är mer än svårt.

Med beslutet hoppas jag också att fler kvinnor vågar och orkar satsa på en karriär. Att familj, barn och arbete går ihop. Att vi får fler kvinnor som är företagare och med ledande positioner. Själv ska jag redan idag höra mig för att få hjälp med fönsterputsning, något som jag kämpat med varje år och med ett förödande resultat. Man kan inte vara bäst på allt!

Jag kommer aldrig glömma

Dagen innan Kristi himmelfärdsdagshelgen var det debatt om våldsbrott och brottsoffer. Politiska frågor som är oerhört viktiga, inte minst för dem som utsätts för brott. De flesta av oss känner antingen till någon som blivit utsatt för brott eller har vi själva blivit utsatta för brott. I Torsdags var det huvudfokus på kvinnor och barn som utsätts för brott av någon som står dem nära, dvs en pappa, sambo eller make.

Till min förvåning la vänsterpartiet krut på att vilja lägga pengar på att ytterligare utreda hur mycket denna misshandel kostade. Socialstyrelsen gjorde förra året en utredning där man uppskattade kostnaderna mellan 2,7 och 3,3 , miljarder kronor. För mig är inte det viktigaste att få reda på en prislapp, det viktigaste måste väl vara att kvinnor och barn som utsätt för dessa vidriga handlingar får hjälp och kan känna sig säkra i sin vardag. Skulle jag vara den utsatta skulle jag bli riktigt arg! Att lägga pengar på utredning när behovet av stöd och hjälp är så stort i vardagen. Betala räkningar, kunna leva ett liv värt namnet måste vara prioriterat.

Varför vänstern ville detta hade jag lite svårt att förstå men jag tror det gick ut på att med en prislapp skulle det lättare för att få gehör i dessa frågor. för min del är det betydligt viktigare att berätta om de som blivit utsatta. Det är så lätt för oss att gömma oss bakom statistik och siffror. Offren blir anonyma och glöms bort. offer som har tusen ansikten, tusen namn, bor i hela vårt land med olika bakgrund. Att berätta deras livshistoria och aldrig glömma den, det är då vi verkligen förstår vad det handlar om. Det är först då vi kan se till att man inte utsätts för brott igen, det är först då det finns hopp, det är när både hjärna och hjärta får styra som vi kan förändra. jag lovar, jag kommer aldrig glömma

Efter en resa till Ankara, Turkiet, har några av mina fördomar om detta land försvunnit. Visst har man en lång väg att gå, inte minst vad det gäller mänskliga rättigheter, skolgång till alla, inklusive unga flickor och jänställdhet över huvud taget. Ändå är en hel del gjort, inte minst vad det gäller rättsväsendet, både beträffande domstolsprocessen men oxå kriminalvården.

Under några intensiva dagar besökte justitieutskottet Sveriges motsvarigheter till Kumla, Hinseberg och ungdomvårdsanstalt. Att vi blev förevisade mönsteranstalter är nog inte omöjligt men i resonemangen runt både byggnader och innehåll fanns det en väl grundad tanke.

I Sverige talar vi om att en återanpassning till samhället, det gör man oxå i Turkiet. Det kan handla om väldigt grundläggande saker men också rena yrkesutbildningar. Vad som mötte oss i Ankara var inställningen att det måste gå att bryta en brottslig bana och då krävs det utbildning. Här fick man en utbildning allt från frisöryrke till keramiker, byggnadsarbetare m m. Vad som skilde sig från oss var att efter utförd utbildning fick man ett certifikat som intygade omen yrkeskunskap. Det viktiga är dock att här står inte fängelset som avsändare utan en statlig avsändare som vem som helst hade kunnat få. På så sätt var man inte stämplad och hade en reell chans att få ett riktigt jobb efter fängelsevistelsen. Kanske vore detta något för oss här i Sverie att tänka på. Att efter sonat brott måste det finnas möjligheter annars finns det ju ingen anledning till att ens tänka tanken på att avsluta en brottslig bana

minröjning, en viktig faktor för fortsatt fred

Som riksdagsledamot lär du dig nya saker varje dag. Idag hade jag den äran att få besöka Ing2 och Swedec i Eksjö. Programmet var späckat och mycket skulle hinnas med.

Fokus var ändock på det som Eksjö är unika på, dvs ammunitions- och minröjning. Något som är högaktuellt med den nya försvarspolitiken. En politik som övergett tanken på att ryssen idag är det stora hotet och mer fokuserar på hur vi i Sverige kan hjälpa till att fred råder ute i världen.

En annan diskussion som pågår är huruvida militären ska få tillgång till biståndspengar. Inte för så längesedan gjorde bistånds- och försvarsministern ett gemensamt besök i det härjade Afgahnistan. Jag tror det är rätt väg att gå för det spelar ingen roll hur många vattendammar och mat vi skickar ner om inte vägen dit är säker. Kosovo och Bosnien är tydliga exempel på att det fortfarande ligger farliga vapen ute som omöjliggör en trygg vardag fär människor i dessa områden.

Det jag fick visat för mig Eksjö underströk vikten av det man kunde hjälpa till med. Att få bort minor och granater både inom och utanför tättbebyggda områden. För detta krävs det både kompetens, riskanalys och inte minst uthållighet. Det har man i Eksjö!

En förlorad barndom

Jag som så många andra satt som fastklistrade framför TVn igår när uppdrag granskning visades. Tårarna rann och upprördheten starkare än på mycket lång tid. tidningar, radio, chatsidor, samtalen vid lunchborden handlar om Louise från min hemstad Vetlanda. Efter samtal med människor därhemma undrar vi alla hur detta kunde ske. Vetlanda är inte större än så att detta borde vara väl känt. För mig verkar det mer vara en väl känd hemlighet. Min fråga blir varför?
jag har inte idag svaret på frågan. Har vi en socialtjänst som inte gjort sitt jobb? finns det en skyddande farmor som valt att försvara sin son istället för prioritera sitt barnbarn? Är det grannar som inte vågat visa civilkurage? Är det en poliskår som inte tagit saken på allvar? Frågorna är många och svar måste komma fram så det inte händer igen.

Det enda jag vet är att en Louise har i fem års tid försvarat sin pappa. Fått ta ansvar för sin pappa, trots de hemskheter han utsatt henne för. En Louise som helt förlorat sin barndom som alla barn har rätt till. Något hon aldrig kommer få tillbaka.

Öxnehaga, en trygg plats att växa upp i

Förra veckan gjorde jag ett spännande besök på Öxnehagaskolan i Jönköping. En skola med ca 200 elever, årskurs 1-6 och där det pratas 43 olika språk. Man skulle kunna tro att detta skapar en hel del problem. Visst är det så men under hela dagen mötte jag inte annat än en personal med stort engagemang och såg hellre situationen som en stor utmaning där mångfald var en naturlig del av vardagen. Ska jag vara ärlig hade jag nog förväntningar om en stökig skola. jag blev bevisad motsatsen. Tvärtom var det en skola som präglades av harmoni, trygghet och framtidstro. hela skolan hade samma regler som dessutom efterföljdes. Detta till en följd av att all skolans personal hade tagit det på allvar att klara signaler om regler inte efterföljdes var viktigt. Alla visste vad som gällde och därför rådde också arbetsro och trygghet.

På eftermiddagen fick jag också träffa de två områdespoliserna som verkade här. Att de trivdes med sitt uppdrag gick inte att ta miste på. Det var inte många familjer som man inte kände till. Ett enträget arbete hade lett till att även människor från länder där polisen inte alltid var i medborgarens tjänst, kände ett stort förtroende för dessa två herrar. Ett förtroende som gjorde det möjligt att fokuseringen på att förebygga brott bland unga människor var möjligt. Ett uppdrag som är enligt mitt förmenande, det viktigaste uppgiften polisen har.

Det var med glatt hjärta jag återvände till Vetlanda. Jag hade mött en skola vars personal hade både krav och förväntningar på sina elever, kombinerat med ett stort engagemang. Något som märktes på barnen. Barn som kände att vuxna trodde på dem. som visste att de kunde lyckas . Områdespoliser som med stort hjärta följde hela familjen och skapade trygghet för alla boende i detta område. Min önskan är att hela Sverige ska få vara som Öxnehaga

narkotikafria arbetsmiljöer är ett särskilt angeläget samhällnyttigt ändamål

Narkotikafria arbetsplatser, är det ett särskilt angeläget samhällsnyttigt ändamål? Självklart tycker jag. Ett narkotikafritt samhälle över huvud taget måste ses som en prioritering. Tänk om narkotika inte hade funnits, så mycket bättre världen hade sett ut!!
Går jag tillbaka till narkotikafria arbetsplatser så är ett sätt att säkerställa en narkotikafri arbetsmiljö, att använda sig av narkotikasökhundar. Hundar, som efter arbetsdagens slut, gör en generell genomsökning, icke kopplat direkt till någon person.
Arbetsplatser som idag använder sig av detta verktyg kan idag garantera sina anställda att den man arbetar med inte är narkotikapåverkad.
Läkemedelsverket har nu bestämt sig för att detta inte är så angeläget och ger därför inte heller dessa hundskolor att utbilda sina hundar med narkotika för detta ändamål. jag har så svårt för att förstå detta ställningstagande.

Drömmen vore väl om polisen kunde utföra detta men trots den stora polissatsningen räcker inte deras hundar till. De kommer enbart när narkotika påträffats och då är olyckan redan skett. Varför inte låta arbetsgivare vara delaktiga i detta narkotikaförebyggande arbete och på så sätt kunna garantera sina anställda en narkotikafri arbetsmiljö?

Europol ett måste för friheten

Jag ska aldrig mer klaga över varken SL eller SJ. Vid ett besök i Haag förra veckan kom det hela två cm snö vilket innebar att all tåg- och tunnelbanetrafik lamslogs. Holländarna skämdes då det gick upp för dem att i sällskapet fanns det svenskar som var vana vid 2 meter snö och dessutom isbjörnar på spåren och ändock gick tågen. Ingen i vårt sällskap informerade om denna villfarelse.

Det råder säkert en del villfarelse och okunskap om EU oxå. För att råda bot på detta besöket vi bl a Europol och Eurojust i Haag. Både mycket intressanta och upplysande besök. Bara komma in i dessa lokaler var svårare än att checka in på ett plan till Irak. Säkerhetspådraget stort.

Behållningen hem var att både Europol och Eurojust har en mycket viktig funktion. En funktion som inte alltid tas till vara på från Sverige, inte minst vad det gäller Europol. Kunskapen om dess existens och hur man jobbar är inte ens säkerställt fullt ut i vår egen polisorganisation. Vad detta beror på vill jag inte spekulera i men det finns säkert en hel del att göra här. Om vi ska kunna mota den organiserade brottligheten i grind är det nödvändigt att arbeta över landsgränserna. EU.s främsta uppgift är att säkerställa fred och frihet. Så länge den organiserade brottsligheten får breda ut sig råder det inte längre frihet. Ett väl fungerande Europol är då en nödvändighet.

Det ska spela roll

som ledamot i justiteutskottet är besök på våra anstalter i Sverige en sjävklarhet. Denna gången bar resan av till Karlskogaanstalten, Hinseberg i Örebro och Kumlaanstalten i Hallsberg. Tyvärr var tiden alltför knapp denna gång och få en riktig insyn krävs det mer tid. Vad som ändock är helt klart är att anstalter för kvinnor och män ser helt olika ut och fungerar annorlunda. Känslan, stämning är vitt skilda, ändå lyder anstalterna under samma lag. Vad lika är att cellen är 6kvadratmeter och dörrarna stängs kl 20.00 och öppnas 0800 på morgonen. På kvinnoanstalten fanns blomkrukor och strykjärn, på Kumla var det mer av biltidningar och pingisbord. På kvinnornas rum fanns det bilder av barn och familj vilket jag inte kunde skymta någon annanstans.
Att få en pratstund var inget problem, tvärtom. Vad som diskuterades mycket var tankarna om ett system med morot och piska inom kriminalvården. Dvs det ska löna sig att sköta sig, det ska löna sig att arbete, även när du sitter innanför murarna. De intagnas invändningar var mest att man tyckte det var svårt att veta vad som gällde, en otydlighet. En annan invändning var att det var "osolidariskt". Att någon fick favörer och andra inte. Alla för en-tanken var tydlig, eller ett orättvistänk om man väljer att kalla det så istället. min reflektion var frånvaron av att tanken på att man gör egna val, tar ett eget ansvar för sina egna handlingar, inte finns. Personligen tror jag mycket på de nya tankarna. Det ska spela roll, även om du sitter inne, vad man gör och inte gör.

Svåra och lätta beslut

Idag lägger försvarsministern fram ett förslag vad det gäller militärns möjligheter till avlyssning. Förr har avlyssning skett via etern. Med den moderna tekniken krävs det även möjlighet till avlyssning via kabel. Som moderat är detta ett svårt område. att vi alla vill säkerställa ett tryggt Sverige utan terroristangrepp, god säkerhet för våra militärer som är utomlands, är vi nog alla överens om är viktiga frågor. men till vilket pris? Ett samhälle där vi allesammans är övervakade, 24 timmar om dygnet är ett skräckscenario. Nu tror jag inte att det handlar om det. Jag hoppas och tror att det i större utsträckning handlar om en anpassning till den tekniska utvecklingen, samtidigt som det lagregleras i större utsträckning än tidigare. då jag ännu inte har läst förslaget kan jag inte heller ta ställning. Vad jag vet är att det inte är en helt enkel fråga och frågetecken måste redas ut. Betydligt lättare var det att säga ja till regeringens förslag om en tillfällig vapenamnesty som jag hoppas ska kunna leda till att illegala vapen hamnar hos polisen. Inte minst för att undvika att dessa vapen som ligger och skrotar i våra hus och hem kan vara ett attraktivt byte vid bostadsinbrott och definitivt hamna i orätta händer.

Positivt besked på bankomatkvittot den 25 januari

Idag startade riksdagsarbetet igen med partiledardebatt. Göran Persson höll sin sista debatt som partiledare, trots kryckor osades det svavel. Allt som är bra med Sverige är hans förtjänst och det som är mindre bra, eller framför allt kommer bli riktigt dåligt, är Alliansens skuld. En man med hans inkomst tittar säkert inte på bankomatkvittot när han gör uttag, (om han ens använder en bankomat) men att påstå att saldot inte är viktigt för de allra flesta av oss, är bara dumt. Den 25 januari kommer många då få se hur Alliansens politik påverkar just dem. Att nettot är större än vad det har varit innan. Att det finns mer kvar i plånboken efter det att skatten är dragen och därmed gör det möjligt för saker som tidigare inte var möjligt. Jag och många med mig ser fram emot den 25:e. Med den inslagna vägen kommer dessutom betydligt fler än idag se skillnaden. Det har bara gått 17 dagar och mycket har skett. Vad kan då inte hända på fyra år!