Idag hade jag besök av Vetlandaposten. En tidning som jag har en mycket bra relation till och är en typisk lokaltidning. Att arbeta på VP innebär ett brett arbetsfält, allt från Ostkaka till fallet Louise. Anledningen till besöket var dels en resumè av riksdagsåret men oxå förhållandet till den kommunala politiken. Frågan var given, kommer du lämna kommunfullmäktige nu då du inte kan vara med på dess sammanträden?

Svaret måste tyvärr bli att så småningom är detta en nödvändighet. Men det tar emot. Jag tycker så mycket om mitt riksdagsuppdrag men är det något jag saknar är det de direkta reaktionerna från medborgarna som du får när kommunala beslut är på väg att tas. Att få både ris och ros under processens gång, att från medborgare ta emot åsikter som gör att du modifierar och förbättrar det ursprungliga förslaget, att din ståndpunkt nagelfars i minsta detalj. Håller inte dina argument så får du börja om från början, eller åtminstone tänka om.

Mål ska sättas, det gillar jag. Kanske ska ett mål bli att även de beslut som tas i riksdagen ska åtnjuta samma möjlighet till reaktion och direktkontakt som de kommunala besluten gör. Det är en utmaning!

En glad midsommar till Er alla

genom ett regnigt Sverige går nu resan hem till Småland. Enligt väderprognosen blir det en blöt midsommar. Men vad gör det när man är i goda vänners lag.

Igår togs de sista besluten i riksdagen innan sommaruppehåll. Allt från tilläggsbudgetar till betänkanden från konstitutionsutskottets beträffande statsråds hantering av Tsunamin och aktieinnehav.

Det beslutades ocskå att bordlägga beslutet om att tillåta FRA att signalspana även i etern. Ett beslut som gör att vi inte kan säkerställa våra mäns och kvinnors säkerhet när de tjänstgör i krighärjade områden. Uppdrag som kräver information inte bara från andra nationer utan också vårt eget lands information. Ibland kan jag starkt ifrågasätta hur viktigt det är med min egen rädsla av att bli avlyssnad i förhållande till den rädslan som dessa män och kvinnor måste känna när man dagligdags riskerar sina liv.

Några var de ledamöter som hade en tuff minut vid voteringarna igår. Inte minst alla de som har sina väljare i kranskommunerna till Stockholm. Det togs nämligen beslut om att återinföra trängselskatten. Ett problem som inte berör Vetlandaborna i någon större mån. En tröst kan dock vara att pengarna ska gå tillbaka till att förbättra infrastrukturen till och från stockholm, något som är mer än nödvändigt.

Imorgon blir det inget bloggande. Då ägnas dagen till att klä midsommarstång och duka upp bord. Det ska bli härligt. Med dessa ord vill jag önska Er alla en riktigt härlig midsommar

Daglig verksamhet kan aldrig bli bättre än arbetsgemenskap

Roligt nog är det många skolklasser som väljer att besöka oss i riksdagen. Extra roligt var det när en klass från Vetlandas Särgymnasium var på besök. En klass där man verkligen kan prata om mångfald. Vad som definitivt inte skiljer dem åt är deras positiva livssyn och optimism, spontanitet och livsglädje.

De flesta av dem kommer att gå 4 år på gymnasiet. Vad som sedan händer är svårt att sia om. De flesta av dem skulle kunna göra något, bara man hittar rätt plats. Träffade en företagare som för två år sedan hade anställt från just särgymnaiset. Han sa att det finns ingen medarabetare som just denna, som spred så mycket glädje och var så lojal. Till och med på julafton ville han in.

Arbetsuppgifterna får inte vara för avancerade och de ska se ganska så likadana ut varje dag. Det är här problemet uppstår. Allt mer automatiseras och ofta hör vi att vissa uppgifter är inte riktiga jobb. Det ska ingen behöva göra. Då tänker jag i mitt stilla sinne, om dessa uppgifter är det de här unga människorna klarar av att faktiskt göra, är det då så fel att ta bort dem? Är det inte viktigare att det även på 2000-talet finns uppgifter så att alla kan finna just sin plats? Att alla kan inkluderas, vara efterfrågade och behövda? För mig är detta självklart. Alternativet "Daglig verksamhet" kan aldrig likställas med ett riktigt jobb!

vem för dessa barns talan?

I veckan var jag och besökte Långanäs skola. En skola som är till för de barn som haft det svårt redan från början. Barnen här är mellan 13-20 år. Innan man har placerats här finns oftast ett otal familjeplaceringar och andra typer av hem. Killarna har ofta en bakgrund med olika typer av brottshandlingar, både med droger och våld. Tjejerna är inte sällan i stor utsträckning själva offer och har varit utsatta på olika sätt. Att ta livet av sig eller skada sig själv är ett vanligt sätt att hantera sin situation.

Långanäs kan sägas vara av en sista utpost. Inget annat har gått att göra. familjehemmen har brakat samman och orken har trytit. Dessa tjejer och killar har gärna sönder saker och ting och har svårt att kommunicera på annat sätt än att skrika och använda ord som inte våra barns öron bör nås av.

Vad dessa barn inte heller har är en familj. Här finns ingen mamma och pappa att få hjälp och stöd av. Inga föräldrar som ser till att mina tänder är iordning eller att jag kan läsa vad som står på tavlan, än mindre bli skjutsad till aktiviteter. Inga föräldrar som ser till att jag kommer till skolan. Framför allt inga föräldrar som för dessa, många gånger bortglömda barns, talan.

Hur jag ska föra den talan vet jag inte än, men att jag och många med mig måste göra det, är fullständigt solklart

Fler kvinnor som både orkar och vågar

Idag är jag extra lycklig. Debatten om de sk hushållsnära tjänsterna är snart över och klockan 16 00 kommer riksdagen ta beslutet om att de som önskar har möjlighet att få hjälp i hemmet till en rimlig penning. Samtidigt som svarta tjänster blir vita och de arbeten som redan idag sker blir lagliga och därför blir underlag för framtida pensioner och andra säkerheter.

Med detta beslut finns det bara vinnare. Inte minst för oss kvinnor som i allt för stor utsträckning antingen är dubbelarbetande eller tvingas jobba inom en svart sektor. Det är inte bara våra egna hem utan ganska ofta också våra föräldrars hem som vi vill hjälpa till med. Det vardagspusslet går inte ofta ihop, inte minst då vi många gånger lever långt ifrån varandra. Sköta min mammas städning på distans är mer än svårt.

Med beslutet hoppas jag också att fler kvinnor vågar och orkar satsa på en karriär. Att familj, barn och arbete går ihop. Att vi får fler kvinnor som är företagare och med ledande positioner. Själv ska jag redan idag höra mig för att få hjälp med fönsterputsning, något som jag kämpat med varje år och med ett förödande resultat. Man kan inte vara bäst på allt!

Jag kommer aldrig glömma

Dagen innan Kristi himmelfärdsdagshelgen var det debatt om våldsbrott och brottsoffer. Politiska frågor som är oerhört viktiga, inte minst för dem som utsätts för brott. De flesta av oss känner antingen till någon som blivit utsatt för brott eller har vi själva blivit utsatta för brott. I Torsdags var det huvudfokus på kvinnor och barn som utsätts för brott av någon som står dem nära, dvs en pappa, sambo eller make.

Till min förvåning la vänsterpartiet krut på att vilja lägga pengar på att ytterligare utreda hur mycket denna misshandel kostade. Socialstyrelsen gjorde förra året en utredning där man uppskattade kostnaderna mellan 2,7 och 3,3 , miljarder kronor. För mig är inte det viktigaste att få reda på en prislapp, det viktigaste måste väl vara att kvinnor och barn som utsätt för dessa vidriga handlingar får hjälp och kan känna sig säkra i sin vardag. Skulle jag vara den utsatta skulle jag bli riktigt arg! Att lägga pengar på utredning när behovet av stöd och hjälp är så stort i vardagen. Betala räkningar, kunna leva ett liv värt namnet måste vara prioriterat.

Varför vänstern ville detta hade jag lite svårt att förstå men jag tror det gick ut på att med en prislapp skulle det lättare för att få gehör i dessa frågor. för min del är det betydligt viktigare att berätta om de som blivit utsatta. Det är så lätt för oss att gömma oss bakom statistik och siffror. Offren blir anonyma och glöms bort. offer som har tusen ansikten, tusen namn, bor i hela vårt land med olika bakgrund. Att berätta deras livshistoria och aldrig glömma den, det är då vi verkligen förstår vad det handlar om. Det är först då vi kan se till att man inte utsätts för brott igen, det är först då det finns hopp, det är när både hjärna och hjärta får styra som vi kan förändra. jag lovar, jag kommer aldrig glömma

Efter en resa till Ankara, Turkiet, har några av mina fördomar om detta land försvunnit. Visst har man en lång väg att gå, inte minst vad det gäller mänskliga rättigheter, skolgång till alla, inklusive unga flickor och jänställdhet över huvud taget. Ändå är en hel del gjort, inte minst vad det gäller rättsväsendet, både beträffande domstolsprocessen men oxå kriminalvården.

Under några intensiva dagar besökte justitieutskottet Sveriges motsvarigheter till Kumla, Hinseberg och ungdomvårdsanstalt. Att vi blev förevisade mönsteranstalter är nog inte omöjligt men i resonemangen runt både byggnader och innehåll fanns det en väl grundad tanke.

I Sverige talar vi om att en återanpassning till samhället, det gör man oxå i Turkiet. Det kan handla om väldigt grundläggande saker men också rena yrkesutbildningar. Vad som mötte oss i Ankara var inställningen att det måste gå att bryta en brottslig bana och då krävs det utbildning. Här fick man en utbildning allt från frisöryrke till keramiker, byggnadsarbetare m m. Vad som skilde sig från oss var att efter utförd utbildning fick man ett certifikat som intygade omen yrkeskunskap. Det viktiga är dock att här står inte fängelset som avsändare utan en statlig avsändare som vem som helst hade kunnat få. På så sätt var man inte stämplad och hade en reell chans att få ett riktigt jobb efter fängelsevistelsen. Kanske vore detta något för oss här i Sverie att tänka på. Att efter sonat brott måste det finnas möjligheter annars finns det ju ingen anledning till att ens tänka tanken på att avsluta en brottslig bana

minröjning, en viktig faktor för fortsatt fred

Som riksdagsledamot lär du dig nya saker varje dag. Idag hade jag den äran att få besöka Ing2 och Swedec i Eksjö. Programmet var späckat och mycket skulle hinnas med.

Fokus var ändock på det som Eksjö är unika på, dvs ammunitions- och minröjning. Något som är högaktuellt med den nya försvarspolitiken. En politik som övergett tanken på att ryssen idag är det stora hotet och mer fokuserar på hur vi i Sverige kan hjälpa till att fred råder ute i världen.

En annan diskussion som pågår är huruvida militären ska få tillgång till biståndspengar. Inte för så längesedan gjorde bistånds- och försvarsministern ett gemensamt besök i det härjade Afgahnistan. Jag tror det är rätt väg att gå för det spelar ingen roll hur många vattendammar och mat vi skickar ner om inte vägen dit är säker. Kosovo och Bosnien är tydliga exempel på att det fortfarande ligger farliga vapen ute som omöjliggör en trygg vardag fär människor i dessa områden.

Det jag fick visat för mig Eksjö underströk vikten av det man kunde hjälpa till med. Att få bort minor och granater både inom och utanför tättbebyggda områden. För detta krävs det både kompetens, riskanalys och inte minst uthållighet. Det har man i Eksjö!

En förlorad barndom

Jag som så många andra satt som fastklistrade framför TVn igår när uppdrag granskning visades. Tårarna rann och upprördheten starkare än på mycket lång tid. tidningar, radio, chatsidor, samtalen vid lunchborden handlar om Louise från min hemstad Vetlanda. Efter samtal med människor därhemma undrar vi alla hur detta kunde ske. Vetlanda är inte större än så att detta borde vara väl känt. För mig verkar det mer vara en väl känd hemlighet. Min fråga blir varför?
jag har inte idag svaret på frågan. Har vi en socialtjänst som inte gjort sitt jobb? finns det en skyddande farmor som valt att försvara sin son istället för prioritera sitt barnbarn? Är det grannar som inte vågat visa civilkurage? Är det en poliskår som inte tagit saken på allvar? Frågorna är många och svar måste komma fram så det inte händer igen.

Det enda jag vet är att en Louise har i fem års tid försvarat sin pappa. Fått ta ansvar för sin pappa, trots de hemskheter han utsatt henne för. En Louise som helt förlorat sin barndom som alla barn har rätt till. Något hon aldrig kommer få tillbaka.

Öxnehaga, en trygg plats att växa upp i

Förra veckan gjorde jag ett spännande besök på Öxnehagaskolan i Jönköping. En skola med ca 200 elever, årskurs 1-6 och där det pratas 43 olika språk. Man skulle kunna tro att detta skapar en hel del problem. Visst är det så men under hela dagen mötte jag inte annat än en personal med stort engagemang och såg hellre situationen som en stor utmaning där mångfald var en naturlig del av vardagen. Ska jag vara ärlig hade jag nog förväntningar om en stökig skola. jag blev bevisad motsatsen. Tvärtom var det en skola som präglades av harmoni, trygghet och framtidstro. hela skolan hade samma regler som dessutom efterföljdes. Detta till en följd av att all skolans personal hade tagit det på allvar att klara signaler om regler inte efterföljdes var viktigt. Alla visste vad som gällde och därför rådde också arbetsro och trygghet.

På eftermiddagen fick jag också träffa de två områdespoliserna som verkade här. Att de trivdes med sitt uppdrag gick inte att ta miste på. Det var inte många familjer som man inte kände till. Ett enträget arbete hade lett till att även människor från länder där polisen inte alltid var i medborgarens tjänst, kände ett stort förtroende för dessa två herrar. Ett förtroende som gjorde det möjligt att fokuseringen på att förebygga brott bland unga människor var möjligt. Ett uppdrag som är enligt mitt förmenande, det viktigaste uppgiften polisen har.

Det var med glatt hjärta jag återvände till Vetlanda. Jag hade mött en skola vars personal hade både krav och förväntningar på sina elever, kombinerat med ett stort engagemang. Något som märktes på barnen. Barn som kände att vuxna trodde på dem. som visste att de kunde lyckas . Områdespoliser som med stort hjärta följde hela familjen och skapade trygghet för alla boende i detta område. Min önskan är att hela Sverige ska få vara som Öxnehaga

narkotikafria arbetsmiljöer är ett särskilt angeläget samhällnyttigt ändamål

Narkotikafria arbetsplatser, är det ett särskilt angeläget samhällsnyttigt ändamål? Självklart tycker jag. Ett narkotikafritt samhälle över huvud taget måste ses som en prioritering. Tänk om narkotika inte hade funnits, så mycket bättre världen hade sett ut!!
Går jag tillbaka till narkotikafria arbetsplatser så är ett sätt att säkerställa en narkotikafri arbetsmiljö, att använda sig av narkotikasökhundar. Hundar, som efter arbetsdagens slut, gör en generell genomsökning, icke kopplat direkt till någon person.
Arbetsplatser som idag använder sig av detta verktyg kan idag garantera sina anställda att den man arbetar med inte är narkotikapåverkad.
Läkemedelsverket har nu bestämt sig för att detta inte är så angeläget och ger därför inte heller dessa hundskolor att utbilda sina hundar med narkotika för detta ändamål. jag har så svårt för att förstå detta ställningstagande.

Drömmen vore väl om polisen kunde utföra detta men trots den stora polissatsningen räcker inte deras hundar till. De kommer enbart när narkotika påträffats och då är olyckan redan skett. Varför inte låta arbetsgivare vara delaktiga i detta narkotikaförebyggande arbete och på så sätt kunna garantera sina anställda en narkotikafri arbetsmiljö?

Europol ett måste för friheten

Jag ska aldrig mer klaga över varken SL eller SJ. Vid ett besök i Haag förra veckan kom det hela två cm snö vilket innebar att all tåg- och tunnelbanetrafik lamslogs. Holländarna skämdes då det gick upp för dem att i sällskapet fanns det svenskar som var vana vid 2 meter snö och dessutom isbjörnar på spåren och ändock gick tågen. Ingen i vårt sällskap informerade om denna villfarelse.

Det råder säkert en del villfarelse och okunskap om EU oxå. För att råda bot på detta besöket vi bl a Europol och Eurojust i Haag. Både mycket intressanta och upplysande besök. Bara komma in i dessa lokaler var svårare än att checka in på ett plan till Irak. Säkerhetspådraget stort.

Behållningen hem var att både Europol och Eurojust har en mycket viktig funktion. En funktion som inte alltid tas till vara på från Sverige, inte minst vad det gäller Europol. Kunskapen om dess existens och hur man jobbar är inte ens säkerställt fullt ut i vår egen polisorganisation. Vad detta beror på vill jag inte spekulera i men det finns säkert en hel del att göra här. Om vi ska kunna mota den organiserade brottligheten i grind är det nödvändigt att arbeta över landsgränserna. EU.s främsta uppgift är att säkerställa fred och frihet. Så länge den organiserade brottsligheten får breda ut sig råder det inte längre frihet. Ett väl fungerande Europol är då en nödvändighet.

Det ska spela roll

som ledamot i justiteutskottet är besök på våra anstalter i Sverige en sjävklarhet. Denna gången bar resan av till Karlskogaanstalten, Hinseberg i Örebro och Kumlaanstalten i Hallsberg. Tyvärr var tiden alltför knapp denna gång och få en riktig insyn krävs det mer tid. Vad som ändock är helt klart är att anstalter för kvinnor och män ser helt olika ut och fungerar annorlunda. Känslan, stämning är vitt skilda, ändå lyder anstalterna under samma lag. Vad lika är att cellen är 6kvadratmeter och dörrarna stängs kl 20.00 och öppnas 0800 på morgonen. På kvinnoanstalten fanns blomkrukor och strykjärn, på Kumla var det mer av biltidningar och pingisbord. På kvinnornas rum fanns det bilder av barn och familj vilket jag inte kunde skymta någon annanstans.
Att få en pratstund var inget problem, tvärtom. Vad som diskuterades mycket var tankarna om ett system med morot och piska inom kriminalvården. Dvs det ska löna sig att sköta sig, det ska löna sig att arbete, även när du sitter innanför murarna. De intagnas invändningar var mest att man tyckte det var svårt att veta vad som gällde, en otydlighet. En annan invändning var att det var "osolidariskt". Att någon fick favörer och andra inte. Alla för en-tanken var tydlig, eller ett orättvistänk om man väljer att kalla det så istället. min reflektion var frånvaron av att tanken på att man gör egna val, tar ett eget ansvar för sina egna handlingar, inte finns. Personligen tror jag mycket på de nya tankarna. Det ska spela roll, även om du sitter inne, vad man gör och inte gör.

Svåra och lätta beslut

Idag lägger försvarsministern fram ett förslag vad det gäller militärns möjligheter till avlyssning. Förr har avlyssning skett via etern. Med den moderna tekniken krävs det även möjlighet till avlyssning via kabel. Som moderat är detta ett svårt område. att vi alla vill säkerställa ett tryggt Sverige utan terroristangrepp, god säkerhet för våra militärer som är utomlands, är vi nog alla överens om är viktiga frågor. men till vilket pris? Ett samhälle där vi allesammans är övervakade, 24 timmar om dygnet är ett skräckscenario. Nu tror jag inte att det handlar om det. Jag hoppas och tror att det i större utsträckning handlar om en anpassning till den tekniska utvecklingen, samtidigt som det lagregleras i större utsträckning än tidigare. då jag ännu inte har läst förslaget kan jag inte heller ta ställning. Vad jag vet är att det inte är en helt enkel fråga och frågetecken måste redas ut. Betydligt lättare var det att säga ja till regeringens förslag om en tillfällig vapenamnesty som jag hoppas ska kunna leda till att illegala vapen hamnar hos polisen. Inte minst för att undvika att dessa vapen som ligger och skrotar i våra hus och hem kan vara ett attraktivt byte vid bostadsinbrott och definitivt hamna i orätta händer.

Positivt besked på bankomatkvittot den 25 januari

Idag startade riksdagsarbetet igen med partiledardebatt. Göran Persson höll sin sista debatt som partiledare, trots kryckor osades det svavel. Allt som är bra med Sverige är hans förtjänst och det som är mindre bra, eller framför allt kommer bli riktigt dåligt, är Alliansens skuld. En man med hans inkomst tittar säkert inte på bankomatkvittot när han gör uttag, (om han ens använder en bankomat) men att påstå att saldot inte är viktigt för de allra flesta av oss, är bara dumt. Den 25 januari kommer många då få se hur Alliansens politik påverkar just dem. Att nettot är större än vad det har varit innan. Att det finns mer kvar i plånboken efter det att skatten är dragen och därmed gör det möjligt för saker som tidigare inte var möjligt. Jag och många med mig ser fram emot den 25:e. Med den inslagna vägen kommer dessutom betydligt fler än idag se skillnaden. Det har bara gått 17 dagar och mycket har skett. Vad kan då inte hända på fyra år!

Återremiss, socialdemokraternas sätt att lösa utanförskapet

Som riksdagsledamot får man träffa många spännande människor. Igår kväll var det dags för Riksåklagaren. Vi fick en mycket bra genomgång av flera områden. Det som för mig var mest intressant var de nya tagen beträffande den nya lagen om unga lagöverträdare som träder i kraft vid nyårsskiftet. Här ser riksåklagaren att man har ett stort ansvar att dialogen med socialtjänsten blir bättre och att de åklagare som blir aktuella i dessa fall blir bra på dessa rättsprocesser och att processen blir så kort som möjligt. Inrikt´ningen är att förhindra en kriminalitet i framtiden. Jag hoppas att det blir en skillnad!

Idag är annars debatten het, frågan om a-kassan debatteras flitigt just nu. Än så länge har jag inte hört något svar från oppositionen vad man har tänkt att göra åt det stora utanförskapet som råder i vårt land, trots högkonjuktur. Det verkar mest handla om att återremittera ärendet som inte leder debatten längre fram och dessutom inte leder till att fler människor kommer i arbete. Vad det leder till är ett slöseri med skattebetalarnas pengar då en administrativ apparat dras igång. Det är vad man har att komma med. Vilken tur att det blev ett regeringsskifte!

unga måste känna att rättsväsendet står på deras sida

Att skor är något viktigt i ungdomars liv vet vi. Har vi några som är experter på skor är det unga brottsoffer. Det blir outhärdligt att titta någon annanstans än ner när du blir utsatt för hotfulla brott. Skorna kanske man ändå glömmer men ögonen kommer du alltid ihåg. Det är viktigt att se i ögonen för då vet man vad som händer och vem det är. Det värsta som kan hända är att bli utsatt för brott av någon maskerad. Tänk själva att veta att någon där ute har berövat mig min trygghet, utsatt mig för brott och jag vet inte vem denne person är, men denne person vet vem jag är. Jag undar om jag någonsin skulle känna mig trygg om jag inte fick veta. inte bara vet vem det var utan också frågan om varför. Varför just jag? Var det mitt fel? är inte helt ovanliga frågor som unga brottsoffer ställer sig.
Det som händer allt för många människor idag, dvs blir utsatta för brott har diskuterats i lång tid, tyvärr har alldeles för lite gjorts. Det är min ambition att även unga ska känna att de har ett rättsväsende som står på deras sida.

Sócialdemokraterna, polisens största fiende

Idag var det budgetdebatt för utgiftsområde 4, dvs rättsväsendet. Vad som klart framgår är dels att socialdemokraterna är polisens största fiende. Här satsar man 342 miljoner kronor mindre än vad alliansregeringen gör. Dels lyser visionerna med sin frånvaro. Man har inte ens kunnat lägga fram en egen motion. dvs en motion som redovisar varför man fördelar pengarna som man gör. Istället hänvisas till det gamla "alla ska med".
Svenska folket ska vara glada för att det inte är socialdemokraterna som fortsatt sitter vid makten. Ett parti som med all tydlighet inte tar människors otrygghet i vardagen på allvar. Ett parti som företräds i dessa frågor av ett gammalt stadsråd som hellre dribblar med siffror än att tala om hur vi kan få ett mer rättsäkert Sverige. I debatten kunde denne samma person, dvs Bodström inte ens som ordförande i justitieutskottet ha koll på vem han replikerade på. När ledamoten som representerade centerpartiet blev replikerad på går Bodström upp och tror att han pratar med en folkpartist. Upptagen av sig själv märker han inte sitt misstag och gör det igen. Efter sitt eget första anförande yrkar han heller inte bifall till deras egna yrkande. Min undran är om han har koll över huvud taget?

Rättsväsendet måste ge tydliga signaler till våra unga gärningsmän

Trodde inte mina ögon när jag slog upp tidningen Metro i veckan. Trots omfattande bevisning och erkännande har åklagaren valt att inte åtala en 16-åring som i våras totalförstörde fyra SL-bussar. Detta innebär att gärningsmannen helt slipper ersätta skadorna. Skador som uppgick till en kvarts miljon. Enligt tidningen ska 16-åringen tidigare ertappats med liknande brottslighet och satts i vårdåtgärder för det. Därmed fanns det enligt åklagaren skäl att lägga ner åtalet med en åtalsunderlåtelse. (varning)

Jag kan inte annat än undra vilka signaler vi ger till denna 16-åring. Det är bara att fortsätta att förstöra, det händer inget i alla fall. De vårdåtgärder som tidigare blivit insatta har ju med all tydlighet inte hjälpt. signalerna från vuxenvärlden är inga andra, enligt mitt sätt och se det, att det är bara att fortsätta att förstöra. Vi vuxna har dövat vårt samvete med att killen har haft vårdåtgärder, mer än så bryr vi oss inte. Vad händer nästa gång, är det ditt eller mitt hus som ska utsättas för plundring? Hur mycket måste killen göra för att det ska hända något?
Jag hoppas verkligen att vid överprövningen att utslaget blir något annat, inte minst för 16-åringens skull

Ingen fattade att det var vi eftersom vi var så unga

Ett citat från "Boss" som idag är 17 år och bor på ett ungdomshem. Han berättar att han var runt 13 år när han var med och misshandlade en snubbe till döds. Ingen trodde att en trettonåring kunde göra något sådant. Sanning är något annat. Förra året gjordes 14 420 brottsanmälningar som lades ner då gärningsmannen var under 15 år. Mörkertalet är stort då barn och ungdomar oftast begår brott mot varnandra och inte anmäler till polisen. Lägg därtill att denna grupps tilltro till polisen är mer än lågt.

Min undran blir hur känns det för ett barn att anmäla ett brott och sen få veta att ingen utredning görs för att gärningsmannen var för ung? Vilka signaler ger detta till gärningsman och brottsoffer? Gärningsmannen kan fortsatt skryta inför kompisar att det är bara att fortsätta och för brottsoffret sker ytterligare kränkning. Inget händer, det jag blivit utsatt betyder inget i vuxenvärlden.

Jag är övertygad om att tidiga signaler för de barn och ungdomar som i tidig ålder begår brott är en nödvändighet för att vi i framtiden ska kunna få stopp på att alltför många av våra unga begår brott och utsätts för brott. Dagens brottsoffer, morgondagens gärningsmän är ett samband som måste brytas. För detta krävs det att även brott begångna av barn utreds där både gärningsman och brottsoffer blir hörda