Idag tog jag förmiddagen till en "Time-Out" i valrörelsen. Något sa mig att möta verkligheten, utan media, utan utspel, är viktigt. Det är så lätt hänt att du tycker mycket utan att veta hur det verkligen är. Att utfästa löften som inte har en förankring i vardagen för de människor som det verkligen berör.
Mina egna erfarenheter vad det gäller vården för våra äldre sträcker sig inte längre än besöken hos mormor och farmor. Båda dessa underbara kvinnor lämnade mig för snart tio år sen, hur det ser ut idag visste jag inte så mycket om.
Mitt möte med de äldre i Nässjö idag gav mig många tankeställare. Båder ur personalens och de äldres perspektiv. En sak vet jag dock att åldras är inte alltid vackert vid första anblicken. Du är beroende av att andra hjälper dig med blöjor, du blir tvättad likt en baby, den enda som frågar hur du mår under hela dagen är hemtjänsten, som under den tid man matar, bäddar sängen och sätter på dig kläderna för dagen, ställer de frågor som är så viktigt för oss alla. När jag ställer frågan till Asta om hur ofta hon träffar sina barn och barnbarn blir svaret "De har ju så mycket med sitt eget liv så mig har de inte tid att träffa". Det känns som en kniv i hjärtat och det första jag gör efter besöket är att ringa till min mamma. Min mamma, som likt Asta, har gjort allt i hennes makt för att hennes barn ska färdas väl.
Vi i Alliansen är överens om att våra äldre måste få den värdighet man förtjänar efter ett långt och arbetsamt liv. Många får det men långt ifrån alla. Djurskyddslagen säger att djuren ska få komma ut varje dag, en sådan lag finns inte för våra äldre. Det är på tiden att den infördes. Det är också på tiden att vi barn till våra föräldrar, som gett oss så mycket, ger tillbaka mer till våra föräldrar. Att vardagspusslet är svårt att lägga för oss i mitten av livet är ingen nyhet. En lättnad vore om vi för rimliga kostnader skulle kunna få hjälp i våra egna hem och därmed kunna spendera vår lediga tid att i större utsträckning kunna vara en del av våra föräldrars vardag. Att våra barn fick träffa sin farmor och morfar var en del av deras vardag.
Att åldras är inte vackert vid första anblicken. Huden är skröplig, naglarna är blå och benen är svullna. Under tiden tvätten är gjord, kläderna är på plats och håret är kammat så är Asta en fantastiskt person. Hennes levnadsöde skulle räcka till en hel roman. Min sorg är att inte fler får höra hennes historia, att inte hennes barnbarn kan berätta den, att inte fler för Astas talan.
Jag själv, och inte minst mitt barn, är lyckligt lottade. Mormor är en del av vår vardag. Hon är dessutom mer än pigg och när det ringer vid halvniotiden på söndagsmorgon vet jag vem som ringer. Innan dess har hon haft en hel del aktiviteter. För min dotter har detta inneburit att hon har fått mormors berättelse berättad av henne själv. Att ha rynkor och krämpor är inte konstigt. Att mormor är minsta lika viktig som en tennisträning. Att bakom en gammal kropp finns det fantastiska livsöden som vi måste ta med oss.
